Vardamir Nólimon

Solens första ålder är tilländalupen sedan snart ett sekel. Den ännu unge kronprinsen Vardamir vandrar vida omkring i det grönskande och lyckliga Numenor i vad som han skall komma att se som sin livsuppgift: att insamla vetenskapen i allmänhet och historien i synnerhet, en sysselsättning som snart bringar honom smeknamnet Nolimon, "filosofen" (i ordets rätta bemärkelse). I en tid då man helst vill glömma det som varit och njuta av freden och det nyvunna överflödet, söker han oförtröttligt att rädda vad som räddas kan ifrån förvanskning, förhärligande och förtigande innan glömskans dimma tätnar än mer och minnets röster tystnar för gott. Politik intresserar honom föga och närhelst möjligheten bjudes, lyckligtvis för det mesta, väljer han naturen före staden, som han anser vara ett uttryck för ett sinnenas stillestånd och rädsla för förändring. "Flexibilitet", säger han, "är vad som krävs för långsiktig överlevnad; strävan efter statisk storhet är därför dömd att misslyckas". Han har en själsfrände i sin lillasyster Tindomiel, som ofta följer med honom på hans långa färder. Hans yngre bröder Manwendil och Atanalcar hyser emellertid ett respektfullt oförstånd gentemot hans i deras ögon aningen udda och oväsentliga arbete, men kommenterar det inte utan ägnar sig åt sitt, bland annat det vid den här tiden ganska uppsluppna nöjeslivet. Vardamir själv skyr all form av flärdfullt leverne och prål, och föredrar att hålla sig i bakgrunden som den grå eminens han är. Vid diskussioner sitter han tyst och först när alla har yttrat sig upplåter han sin stämma. "Folk vill prata", säger han, "men deras önskan att lyssna är allför ofta alltför liten". Hans milda anspråkslöshet och brinnande kunskapstörst ger honom under en tid ett obefogat rykte av att dölja någonting, och i folkmun talas det om att han kanske ägnar sig lite väl intensivt åt efterforskningar om den forne och för alltid fallne fienden, men faktum är att dessa inte på något sätt är övervägande. "Men", säger han, "historien upprepar sig, och den som känner den vet att ändra den när tecknen kommer ånyo". Misstankarna bleknar dock snabbt i framåtskridandets starka ljus. Konsten och hantverksmässiga upptäckter spirar och förfinas bortom vad som tidigare ej ens anats. Det är en optimismens tid, och Vardamir kan ostörd fortsätta med sitt kall. Så småningom skaffar han sig en hustru och får i tur och ordning sonen Amandil, dottern Vardilme samt sönerna Aulendil och Nolondil. Amandil får i sin tur sönerna Elendil och Earendur samt dottern Marien, och Nolondil får dottern Yavien samt sönerna Oromendil och Axantur. Vardamir står för deras skolning och vinner störst gensvar hos Elendil, som hängivet ger sig i kast med att ordna och sammanföra farfaderns otaliga anteckningar i en mer enhetlig och lättbegriplig form. Elendil får härav smeknamnet Parmaite, "den bokhändige". Hans utomordentliga sinne för dokumentation gav sedermera upphov till stor glädje hos efterkommande historiker, även om de flesta av skrifterna kom att följa Numenor i djupet vid dess förintelse många tusen år senare. Vid Elros död överlämnar Vardamir spiran direkt till sonen Amandil för att i lugn och ro få fortsätta med sitt samlande. Han betraktas dock formellt som Numenors andre konung, även om han alltså aldrig steg upp på tronen. Detta kom att ge upphov till seden att regenten själv skulle överlämna makten medan denne var vid sina sinnens fulla bruk.

Vardamir föddes sålunda år 61 och dog 471, 410 år gammal. Hans far var Elros Tar-Minyatur, född 58 år innan första ålderns slut och dog 442, 500 år gammal. Elros och hans bror Elrond hade båda varit halvalver, men fått välja vad de ville tillhöra och medan Elrond valde alvsidan, kände Elros mer samhörighet med edain och blev därmed den förste av dunedain, med avsevärt mycket längre liv och bättre hälsa än de som blev kvar i Midgård. Vardamirs farfar var den sägenomspunna Earendil, son till Tuor och Idril, och hans farmor var Elwing, dotter till Dior och Nimloth.

Sanning i handling, sanning i ord!

Vardamir Nólimon av Númenore